Ett år senare.....Ja faktiskt. Mycket tufft år på många vis och där min hälsa också fått stryka på foten. Jag har fått
bukt på vissa saker bla en liten cancerknöl i ansiktet. Har fått bukt på min stressnivå som legat skyhögt över vad jag borde. Nu så har jag dock en del kroppsliga restsymtom kvar som jag inte blivit kvitt. 2021
var ett år också när Lasse fick åka till sin bästa vän Jeffe i himmelen. Han hade en sista sommar då jag upplevde att han fått mer ont av sin hovbensförbroskning, stod ofta och avlastade sin högra framhov.
Vackra, snälla Lancelot. Så många osäkra ryttare han fått att våga rida igen. Samtidigt så hade han blivit en bra läromästare som kunde lite av varje. Hans nyfunna vän Tompa blev lämnad ensam. Lasse
var en stor trygghet för den här lite osjälvständiga nykomlingen. De avnjöt sista dagen trots det var november med att få en em utan täcke, kunna klia varandra och äta i samma höhög. (Det tillät inte
Lasse i början när Tompa var ny, men efter ett tag var de bf).
Samtidigt 4 dagar innan Lasse skulle få somna in så kom vårt
senaste nyförvärv. Gun Powder från Irland, en hög kille på 177-178 cm då 4 år och inriden som 4 åring. "Dino" döptes han till i stallet så stor som han är och att han låter som en Dinosaurie
när han rullar sig. Dino visade sig vara en mysig och snäll kille, omusklad och behövde äta upp sig efter resan. Tyvärr hände något oväntat, den store Dinon slog upp huvudet en dag först in genom stalldörren
sedan in i sin box pga skenan till skjutdörren. Han gick omkull i stallgången och därefter vägrade han gå in/ut mer. Vi fick i all hast såga upp stalldörren rejält samt ändra om hans boxdörr till en vanlig
öppningsbar istället för skjutdörr. Det tog honom 4 dygn att komma över sin rädsla och till slut våga ta sig ut på egen hand (fick vara lös i sin box/stallet). Nu ytterligare ett par månader senare går
det riktigt bra att le honom ut och in (i början fick man inte hålla i honom när han skulle in i sin box). Så starten blev dramatisk men vi skyndar långsamt med vår store gosse. En fux, så som min första egna ponny
var. Jag har själv bara ridit honom ett fåtal ggr, det är Anton som stått för det mest för att inte jag lite "tantfeg" ska hämma hans framåtbjudning. Fina har också testat hoppa något skutt och det verkar
vara en bra allround häst jag har köpt. Även sambon är förtjust i honom och tycker han är så snäll.
I vår/sommar
ska han stärkas både fysiskt och konditionsmässigt så får vi se hur långt vi nått till hösten. Tanken är att han oxå ska vara med i min verksamhet som elevhäst så småningom.
Anton som börjat rida igen har även varit på sin första träning efter 10 år sedan sist. Det var för duktiga Mia Runesson och med Tompa. Båda
var lika trötta efteråt och att rida en häst med svag framåtbjudning sätter scillsen på prov. Han har en förmåga att lura sig till vilopauser av sina ryttare och man är ordentligt trött efter ett sådant
pass.
Nu ser jag fram emot 2022 (om bara allt oroligt i världen kan få ett slut). Man kan inte göra något åt det som varit
bara hoppas att ändå bättre förutsättningar väntar runt hörnet. ❤